RESUME

Annie Seel är en av världens mest meriterade motorkvinnor som tävlar både med mc och bil. Fem genomförda Dakarrallyn med mc, vinnare damklass 2010. VM guld mc, Rally Raid, 2004. Debuterade 2011 som rallyförare i bil och har kört både Svenska Rallyt Historic och i Midnattssolsrallyt. Segrat i 1300-klassen två gånger, samt vunnit damklassen 4 gånger i Midnattssolsrallyt, vilken är Sveriges största rally för klassiska rallybilar. 2003 satte Annie Seel det kvinnliga världsrekorded med mc på Mount Everest, 5305 m.ö.h. Hon är även den enda kvinnan i världen som har kört alla de stora rallyna på världens alla kontinenter.

MERITLISTA MC
1984: Första MC
1987: Kust-till-Kust Race - 1.000 km på en 250cc 2-takt
1988: Roadracing debut - tävlar med tigerrandig 350cc - "Tigersillen" gör entré
1989: Första segern i Roadracing
1990: 8:a Roadracing SM 125cc - enda tjejen i SM, 5:a av svenskarna
1990: 8:e plats sista deltävlingen i Roadracing NM 125cc
1995: 6:a Internationell 4-dagars Enduro Västerås - klass MC över 175 kg
1996: 6:a Enduroklassikern för damer: Stångebro, Ränneslätt, Gotland Grand National
1997: 5:a Enduro RM för damer
1997: 1:a CannonBike Race i Estland - 1.000 km på en dag med en 125:a
1998: Motocross i Kaliforninen 1 mån - blev känd som Crazy Swedish Girl
2000: 6:a i premiären Roadracing SM sidvagn - debut som burkslav = blåslagen
2000: 3:a 2-timmars Enduro Nyköping, damer
2000: 4:a Internationell 4-dagars Enduro Motala - damklass
2000: 8:a Motocross RM Avesta för damer
2000: 49:a World Cup Rally Dubai - tävlade med bruten fotled! Dagbok
2001: 39:a World Cup Rally Tunisia - tävlade med bruten handled! Dagbok
2001: 3:a 1,5-timmars Enduro Ekerö, damer
2001: 1:a Stubbåkersrace, tjejklass, klubbtävling Åkersberga
2002: 54:a Dakar Rallyt (1:a 400cc Production) - med bruten hand & lårkaka! Dagbok
2002: 8:a Baja1000 Rally Mexiko - första svenska tjej någonsin Dagbok
2003: Första kvinna med Mc på 5305 m på Mt Everest nordsida Dagbok
2004: 8:a Baja500 Rally Mexiko Dagbok
2004: 5:a Vegas to Reno, USA - första tjej någonsin att köra IRONMAN-klassen
2004: 18:e World Cup Rallye d´Orient Turkiet
2004: 22:a World Cup Rally Dubai
2004: World Rally Champion Womens Cup 450 = Sveriges första Världmästarinna MC!
2005: 22:a World Cup Rally Patagonia-Atacama, Chile-Argentina
2005: 21:a World Cup Rally ORPI Marocko
2006: 8:a Super Moto Rookie
2007: 94:a Dakar Rallyt (motorproblem)
2008: 24:a Central Europe Rally (ersättningsrally för inställda Dakar 2008)
2008: 12:a Farao Rallyt VM, bästa sträckplacering 6:a
2009: 76:a Dakar Rallyt (bruten näsa +skadad axel)
2009: 16:e Australasian Safari Rally (pinne i benet)
2010: 45:a Dakar Rallyt + seger damklass (trasig höger tumme)
2010: Silver Nordiskt Mästerskap Enduro
2010: 15:e Australasian Safari Rally + seger damklass
2011: Dakar rallyt, akut magsjuk riskerade att bryta, samt tre motorhaverier, bogserades i mål
2011: 14:e Australasian Safari Rally + seger damklass + Best International Rider

MERITLISTA BIL
2007: VW Polo Cup Racing, Nurburgring Germany
2011: Midnight Sun Historic Rally, Sweden (winner ladies trophy)
2011: Tropheo Abarth, Sweden
2012: Midnight Sun Historic Rally, Sweden (winner 1300 cc class + ladies trophy)
2012: MSLS 8-hour team race
2012: GORM 24-hour German OffRoad Masters
2013: Rally Sweden Historic
2013: Midnight Sun Historic Rally, Sweden (winner 1300 cc class + ladies trophy)
2013: Merzouga Rally, Maroc (co-pilot to Garry Gonnelle AUS)
2014: Dakar Rally, Argentina-Chile-Bolivia (co-pilot) – withdrawn
2014: Midnigt Sun Historic Rally, Sweden (winner ladies trophy)

Övriga meriter och titlar
2003: Världrekord: Högsta tjej med MC på Mt Everest, 5305 möh
2004: Första IRONWOMAN någonsin i Vegast-to-Reno Rallyt USA
2005: Årets Kvinnliga Äventyrare
2005: Stockholmsklassikern: Hindertimmen terränglopp, Riddarfjärdssimmet, Midnattsloppet löpning och 08XC Mountainbike cykling 13 mil.

Övriga utmärkelser och bedrifter
2001: Årets Sportbild i Sverige och Europa, fotograf Jack Mikrut
2001: 90:a på Expressens lista över Hetaste Idrottsstjärnor
2002: 76:a på Expressens lista över Hetaste Idrottsstjärnor
2005: 83:a på SLITZ lista över 100 sexigaste i Sverige
2007: Programledare med Anders Lundin i TV-galan Världens Barn

Skador (småskador och mycket annat är bortglömt)
1972: Hopp från gunga - Fraktur vä. arm
1976: Iskana - Fraktur vä. nyckelben
1977: Klätterställning - Fraktur armbåge
1988: RR - Fraktur vä. fotled (spikad) och 2 kotkompressioner
1990: RR - Fraktur hö. nyckelben med felställning samt muskelskada hö. skuldra
1991: Vattenrutchkana - ryggskada ländryggen, ett ben tillfälligt paralyserat
1991: RR - Fraktur hö. nyckelben igen
1992: Bilolycka - whiplash skada nacken
1994: Slalom - fraktur vadben
1995: Snowboard - fraktur handled
1997: Enduro - Fraktur vä. tumme
2000: Rally - Fraktur vä. fotled i Dubai Rallyt
2001: Rally - Farktur hö. handled i Tunisien Rallyt
2001: Enduro - Fraktur 2 mellanfotsben hö. fot i Kringelkroken tjejtävling
2001: Offroad - Korsbandsruptur vä. knä, under träning
2001: Motocross - Hjärnskakning (medvetslös) och skadad axel & nacke, träning
2002: Rally - fraktur hö. mellanhand samt 1 liter lårkaka, sträcka 4 i Dakar Rallyt.
2002: Offroad - nervskada hö. knä, träning
2004: TV-inspelning - korsband & menisk höger knä = operation
2004: Rally - Blåslagen och stukad axel i Vegas-to-Reno rallyt
2005: Rally - Klämd vänsterhand (spricka i led) i Paragonia-Atacama rallyt.
2005: MTB-cykel - Svåra ansiktsskador vid cykelträning
2006: 3 diskbråck ländrygg, pga div gamla skador
2008: axelskada ledband, Faraorallyt Egypten
2009: bruten näsa + axelskada Dakarrallyt
2009: pinne genom smalbenet Australasian Safari Rally
2010: avslitet ledband höger tumme, sträcka 3 Dakar Rallyt
2012: höger axel ur led, avsliten muskel supraspinatu, skadade ledband, MX-tävling

BIOGRAFI - Meritlista & skadelista längre ner.

Sagan om Rallyprinsessan. Det var så här det började...

Redan som liten var jag nog ganska annorlunda på vissa sätt, i alla fall för att vara prinsessa.
På dagis smet jag oftast utanför staketet och lekte i skogen eller så skulle det klättras högst upp på alla skåp och hyllor - personalen hade fullt upp. Jag klättrade i träd, byggde sandslott och lekte med bilbana, dockor slängde jag i papperskorgen.
Första gången jag bröt armen var jag 3 eller 4 år - jag skulle se hur långt jag kunde hoppa från en gunga. Det var bara början, sedan ramlade jag ner från träd, kraschade i iskanor, cyklade omkull...

Jag är född och uppväxt i Täby med min mamma Leila, för mina föräldar skildes snart efter jag föddes. Jag är ett riktigt sladdbarn och är 17 år yngre än min storasyster Eila, så jag kom inte så lägligt. Mamma jobbade och jag fick bidra med det jag kunde hemma - det var mamma och jag mot världen.

Min mamma Leila kom till Sverige första gången som krigsbarn från östra Finland under andra världskriget, men åkte fram och tillbaka i flera omgånger och i olika familjer. Hon har haft det mycket fattig och lärt sig klara allt själv. Den hårda uppväxt hon har haft har gett mig insikt om vad kämpa verkligen är - det är från henne jag fått den "sisu" och självständighet som har hjälpt mig framåt trots motgångar. Och hon har alltid hejat på mig, om det inte går första eller andra gången, så ska man prova en gång till.

Motorintresset fick jag från min far Peppe, även han från fattig familj i Finland men hade möjlighet att åka och jobba i Tyskland efter kriget. Han var lite allmänt tusenkonstnär och uppfinnare, och snickrade ihop allt möjligt - något som både jag och min syster fått i arv. När mina föräldrar skiljde sig bodde han ändå kvar i Täby, så jag brukade vara i hans garage ibland och mecka med grejer när han meckade grannarnas bilar och så åkte vi och tittade på rallycrosstävlingar.

Eila flyttade hemifrån när jag var ca 2 år, så då delade mamma lägenhet med en annan ensamstående mamma - och jag fick en "gummi-storebror", Kurt. Peppe fick bli vår pappa, som kom och tomtade på julafton osv. Ibland får man bygga egna familjerelationer, och Kurt och jag är som syskon än idag.

Vi var ganska fattiga får man säga, fick ta vara på allt och kunde sällan köpa saker. Ofta hade jag ärvda kläder från Kurt och blev lite mobbad för det i skolan. Till och med lärarna mobbade oss för att vi var lite annorlunda. Min syster hade gått i Tyska skolan, men jag fick gå i svensk "jante-skola" där alla skulle vara lika. Något som höll på att sluta i katastrof. Jag var duktig och lärde snabbt, men ville göra på mitt sätt och blev obstinat. Så grundskolan var en jobbig tid. Tack vare att min mamma stöttade mig och har skinn på näsan så gick det ändå bra till slut.

Jag älskade hästar, ritade massa hästar, byggde tom en som jag kunde rida på i mitt rum av en käpphäst, köksstol och kuddar - drömmen var en egen häst.
Jag minns att mamma fick spara pengar så att jag kunde få gå på ridskola någon gång i månaden och hon sydde mina ridbyxor. Jag köpte en ridhjälm och för stora ridstövlar för 25kr på annons. Jag var så glad när jag kom till stallet i mina "nya" ridkläder fast de andra skrattade lite åt mina hemsydda ridbyxor och stora stövlar.

Som tur var bodde jag nära Täby Galopp, så när jag var 12 år så gick jag och min kompis till ett av stallen och frågade om vi fick sköta hästarna. Från den dagen hängde vi där morgon och kväll, varje dag i veckan - och där kunde man rida i jeans. Min dröm då var att bli jockey och rida fort.

Och det var på Täby Galopp jag skulle möta min nya dröm - drömmen om en egen motorcykel.

När jag var 15 år så gästade engelske stuntföraren Eddie Kidd Täby, och han körde en uppvisning där han hoppade med sin mc över bilar och allt möjligt. Jag blev så imponerad, det här såg ju roligare ut än hästarna. Nu ville jag ha moppe. Men mamma sa nej, det var för farligt och vi hade inga pengar.
Då började jag spara alla fickpengar jag tjänade i stallet. I september året efter, när jag fyllde 16 år övertalade jag min mamma att få köpa en riktig mc. Det var ju mycket säkrare, man måste ha körkort, skinnställ och hjälm - alltså i princip ofarligt. Och mamma sade ja. Vi hittade en annons i tidningen, ringde och bestämde tid för att komma och titta. Vare sig mamma eller jag visste ett smack om motorcyklar, så jag slog upp "motorcykel" i uppslagsverket och memorerade så mycket jag kunde.

När jag såg motorcykeln ville jag ha den direkt, den var blå med blänkande krom - superfin tyckte jag (killen blev jag hemligt kär i). Nu skulle jag provköra, men jag hade ju aldrig kört förut! Han som sålde motorcykeln visade hur gas, broms och koppling fungerade och jag fattade galoppen direkt. Jag körde runt fortare och fortare på grusplanen och ville aldrig sluta. Jag köpte den!
Först efter att jag köpt motorcykeln berättade jag det för Peppe - det här var min grej. Men han blev jättestolt och ville genast komma och titta och erbjöd sig att hjälpa mig med mekning - fast han skällde på min mamma att jag hade fått köpa en sån farlig maskin.
Tyvärr så dog Peppe i hjärtinfarkt bara några månader efter detta, så någon mekhjälp från honom blev det aldrig. Jag fick lära mig meka själv eftersom jag inte kände någon med mc. Som tur var visste jag hur verktygen skulle användas, det hade jag ju provat i Peppes garage.

Eftersom körlektioner var dyra körde jag rätt mycket privat, med mamma i bil bakom. Det slutade oftast med att jag körde ifrån henne och stod och väntade vid nästa korsning. För att ha råd med körlektioner jobbade jag i stallet, men även extra efter skolan 3 dagar i veckan som receptionist på trafikskolan. Det tog sin tid, men jag tog mitt efterlängtade körkort. Vilken lycka - vilken frihet! Att äntligen kunna susa fram helt själv, vart jag ville, när jag ville, hur fort jag ville...

Just det, fort. Jag blev tipsad om en körkurs på våren där man kunde träna kurvtekning osv. På kursen träffade jag flera killar i min ålder på 125:or och det slutade med att vi låg och jagade varandra på körslingan som vi tränade på. Min mc var en "custom" och inte byggd för hur jag ville köra. Jag minns att jag kämpade för att hänga på de andra, fotpinnarna skrapade i, bromsskivorna blånade och motorn skrek när jag pinade den på toppvarv. Instuktören sa att jag borde testa bankörning på riktigt. Det blev starten på min tävlingskarriär...
Sen blev jag medlem och sekreterare i Ducati-klubben (medl nr 191) och de hade banåkningsträffar som jag hände med på - allt för att få möjlighet att köra på bana. Jag gick ju fortfarande i gymnasiet så jag hade inte råd att tävla.

När jag fyllde 18 år köpte jag en 6 år gammal Yamaha 250-kubikare som jag preppade till racing/gathoj hemma i lägenheten (tog hissen upp i höghuset). Mamma tyckte det var ok bara jag inte lämnade svarta tumavtryck någonstans. På den hojen gjorde jag allt, renoverade motorn, drog eget elsystem och lackade själv. Detta föddes min numera världskända gul/svarta design som fortfarande lever vidare i mina tävlingshjälmar (och även Dakarhojen 2007).

Våren 1987 var jag på roadracingkurs och fick äntligen köra min hemmabygda racerhoj på bana. hornen växte ut och jag kämpade mot de större motorcyklarna. Efter en dags bankörning fick jag äntligen min efterlängtade tävlingslicens. Jag började jobba direkt efter skolan för att ha råd att tävla på riktigt. Mitt första jobb var som servicetekninker, och min enda merit att jag meckat min mc.

Året efter, 1988, körde jag min första Roadracingtävling. Jag hade tidigare på våren hängt med ett racing team till Frankrike på träningsläger i en vecka. Där lärde jag känna många inom racingen (bla Sandy Berlin, Johan Svärdgren, Janne Hansson mfl), vilket underlättade oerhört eftersom jag inte hade någon i familjen som hjälpte mig.
Jag fick begagnade däck av toppförarna för jag hade inte råd att köpa nya. Fick även låna skinnställ och bil med släp för att komma till första tävlingen, debutantrace i Karlskoga.
Där fick jag för första gången känna på tävligsluften... och den gav mersmak. Minns inte placeringen, men jag var nånstans fram i fältet och jag insåg att jag kunde bli bättre.
Den säsongen körde jag så många tävlingar jag hade råd med, och finansierade endast med min magra budbilslön. Sista tävlingen på säsongen krascahde jag rejält och bröt vänster fotled som spikades, och fick några kotfrakturer - inte så kul att avsluta året så. Men jag gav inte upp utan 1989 jobbade jag ihop till en nyare mc, en Honda 250 Super Street, som även var den nya tävlingsklassen. På den hojen kom även första segern, jag vann med drygt 20 sek på Anderstorp och var överlycklig! Jag imponerade även på de åskådande Honda fabrksteamet, så jag fick VIP-biljetter till den kommande VM-tävlingen på Anderstorp där jag fick träffa de stora teamen - vilken lycka!

1990 hade jag klassat upp till A-förare och skulle således tävla i SM - mot alla killar. Eftersom jag var liten och lätt satsade jag på 125-klassen och köpte en beg hoja av Sveriges dåvarande bäste förare, Håkan Olsson (som även blev min sambo och lärde mig massor om racemeckning). Den målades gul och jag ställde upp till start i mitt första SM. Tyvärr kom jag inte iväg från startgriden, tändningen hade pajat. Men jag tävlade även i 250 Super Street, så jag fick en ny chans. Denna gången startade jag längst bak och när starten gick var det fullt kaos i första sväng. Men jag körde stadigt upp och efter några varv låg jag mitt i fältet när jag kraschade i start svängen, mitt framför stora läktaren. Och där satt mamma som var med för första gången och såg sin dotter braka ut i räcket - stackars henne. Ambulansen var fullsatt med förare som kraschat så jag fick vänta länge, men väl på sjukhuset konstaterades bara brutet nyckelben. Jag körde bilen hem de 20 milen. Resten av säsongen höll jag mig någotsånär på hjulen och lyckades köra in på en 8:e plats totalt i SM 125, den bästa placering en svensk tjej haft på den tiden.

Säsongen 1991 tog min roadracingkarriär slut. Jag hade rankats för EM och åkte på träningsläger i Spanien i februari med min för första gången helt nya 125 racerhoj. Träningen gick bra och på vägen hem stannade vi och badade i ett vattenland längs vägen i Tyskland. Livsfarligt, jag blev pååkt i ryggen i vattenrutchbanan och skadade ländryggen (denna skada lider jag av fortfarande) och högerbenet funkade inte riktigt . Det tog ett par månader innan jag kunde köra igen, men jag var för stel och rädd för att skada mig igen så jag slutatde.

Det tog nästan 4 år innan jag började köra igen, nu enduro i skogen. Jag läste en annons om tjejläger som Camilla Arnalid och Olle Ohlsson. Där började jag min nya karriär, som via några säsonger enduro, lite motocross sedan ledde till ökenrally...

Annies dagböcker från rallyn/expeditioner tom 2005 finns att läsa här Race reports

Dakar 2009

Hemma från helvetet!
Dakar var ett av de hårdaste på länge... Jag har just kommit hem från Dakarrallyt. Lite blå, lite knäckt - men vid liv.

Det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Årets Dakar blev ett riktigt helvetesrally. Ibland får man vara glad för det lilla, att överleva och bara komma i mål (76:a totalt av ca 250 till start), och att man inte bröt nacken (utan bara näsan och skadad axel). Mitt team Meca'System har varit fantastiska och utan dem hade jag inte varit i mål alls.

Sträcka 5 hade jag änglavakt då framskärmen gick av och fastnade i framhjulet så det tog tvärstopp och jag for över styret. Landade rakt på ansiktet och spräckte hjälmen helt, med en bruten näsa och krokigt styre som resultat. Normalt sett efter en sån vurpa borde man ligga på sjukhus med bruten nacke, men hjälmen räddade mig.

Jag var också riktigt illa ute sträcka 12 då jag skadade axeln så illa att jag knappt kunde styra motorcykeln utan välte ideligen Jag låg på knäna i sanddynerna och grät av smärta (och det är sällan jag gråter!). Tillslut kallade medtävlarna på helikoptern för att hämta mig i öknen. Men när den kom bad jag läkaren tejpa upp axeln så jag kunde fortsätta, och motvilligt gjorde läkaren detta. Så kunde jag vingla iväg trots smärta och kraftlös arm. Men många långa timmar senare vid mörkrets inbrott nådde jag tillslut etappmålet - och jag var fortfarande med i tävlingen.

Sammanfattningsvis så är det här det absolut farligaste rally jag någonsin kört. Inte pga av den nya bansträckningen eller den sydamerikanska terrängen. Nä, det farligaste var dammet som i det närmaste gjorde sikten obefintlig. För det är livsfarligt att köra i dessa hastigheter utan att kunna se 5-10 meter framför sig. Terrängen var också svår, redan på sträcka 5 var så många fast i öknen i regn och hagel på natten, att arrangören tvingades stryka en del av sträckan och invänta eftersläntrarna dagen efter för annars hade halva startfältet varit borta redan första veckan. Sedan följde flera strukna delsträckor mitt under pågående körning för att inte förlora för många tävlande. Tyvärr innebar det en hel del konstiga dagliga regeländringar och olika tidskompensation, så resultat och placering blev mer ett lotteri än en faktisk redovisning av hur man genomfört rallyt.

Klippt från officiella Dakarsajten:
"The hardest of the hard"
Annie Seel is used to hard luck. For example, the Swedish biker, amongst other motorcycling adventures, finished the Dakar in 2002 with a broken hand after injuring herself on the fourth day of the race. She will not be ready to forget the stage between Neuquen and San Rafael, which started to become a nightmare after 350 km of the special stage: "I had a nasty fall, which made my day absolutely infernal. My helmet was damaged, I had a nose bleed, a bust lip, and especially the bike was in a really bad state. The brake cable was stuck in the front wheel and the mud guard was shattered so I took it off. What's more, my handlebars were all bent. When I arrived at the dunes section, I couldn't handle the bike properly, because I'm too small, so I took off the seat and left it there. I think I must have fallen at least a hundred times!" It was just at the same time as it started to rain and hail on the special stage route. This little lady, who is only five foot two, could hardly imagine that the situation could get any worse: "When I saw the weather, I told myself to just take everything as it comes, thinking back to the Dakar in 2002 when I was wondering how I managed to finish with a broken hand. Thinking 'you managed to do it then, so you can do it today' helped me through. What surprised me the most is that for the first time on the Dakar, I brought a spare helmet with me!"

TACK till mina fantastiska sponsorer och samarbetspartners, och mina vänner, familj och alla supporters som hejat hela vägen! Elmborgs Tandvård (känd som den galne tandläkaren i media), Lindroths Maskinservice, KTM, Dekk Partner / Michelin, Meca'System, Grahns, Xlite helmets, Loctite, Motul, Karnag, T.Sandström, PME FILM, Art'n'Dito, Euromustang, Coaltrane Company, Hittadata.nu, Pro Service, HotSnacks, Anders Åkare transporter, Mattssons Smide, Arnalids Salong, Gokart & Äventyr, MC SPORT, Hammarströms Motor, Kista Snabbtryck, Ranhammar display & kartong, 3 Mobil

Dakar 2008 - inställt pga terroristhot

Tyvärr blev hela tävlingen inställd dagen före start pga terrorhot från Al Qaida. På fredagen 4 jan (dagen innan start) blev alla kallade till presskonferens där vi blev informerade att Franska regeringen inte kunde låta tävlingen starta pga säkerhetsrisken. Detta var en helt overklig situation för alla, och det var svårt att tro det var sant. Det är ju terrorhot varje år – vi var vana. Alla förare, team, press etc var på plats och redo att starta.
Det var tusentals chockade människor som inte visste vart de skulle ta vägen – ingen hade planerat hemresa från Lissabon! Jag tog det ganska lugnt, men en del grät öppet i depåområdet. På kvällen möttes hela svenskligan och många ditresta svenska supporters på mitt hotell och “grupp-deppade”.
Som tur var bestämde sig Henrik Rahm (som också skulle tävlat på MC) att vi tillsammans med en annan “turistande” MC-kompis skulle köra våra motorcyklar ner till öknen i Marocko. Så fick vi köra av oss den värsta frustrationen. Och så mötte vi upp MotoAventures som hade en speciell Dakar-tur – och de blev glada att vi guidade dem på Dakarhojarna.

Startskottet för min satsning 2008 gick redan på mållinjen i årets Dakar.
Under våren och hösten har jag genom mina föredrag jobbat ihop till halva budgeten, som är 500.000kr.
Läs mer om Dakar2008-satsningen här.

Har under året kört "Rally Boot Camp" - ett 4 dagar offroad-läger med rallyhojen.
Med min KTM250 träningshoj har det blivit en del crossträning och även ett inhopp i Motocross SM i Västerås. Varierade med Stångebroslaget enduro och en RM-tävling i Linköping.
Tog fram rallyhojen igen till Midnattssolsrallyt i juli, där jag agerade föråkare åt rallybilarna.
Sedan fick jag en inbjudan av VW att tävla i Polo Cup i Tyskland. Klart jag tackade ja, tävlade 2 sept på Nürburgring och kom 26:a. Har även hunnit köra en del bil på Gotland Ring som träning.
Åker till Marocko 20-29 okt med ca 20 svenskar och kör riktig ökenträning.

Siktet är nu inställt på Dakar 2007

Då var det dags att dra igång uppladdningen. Förra gången, när jag körde Dakar 2002, ställde jag upp som en sann pionjär och amatör utan några tunga tävlingsmeriter eller stora sponsorer.
Nästan allt gick emot mig och det blev två veckors helvete på hjul. Trots en bruten höger hand, en gigantisk lårkaka, feber, motorproblem och tidsstraff - så lyckade jag mot alla odds ta sig i mål som klassegrare och bli 54:a totalt.

Den gången sa jag "aldrig mer" - men man kan ju ändra sig...
Därför har jag nu bestämt mig för att ta revansch och göra ett nytt försök.
Jag har sparat ihop 150.000 kr till anmälningsavgiften. Nu börjar det hårda arbetet med att få ihop ekonomin till rallyhoj, utrustning, mekaniker, team etc... Minst en halv miljon måste jag få ihop.
Läs mer om Dakar 2007-satsningen.

Säsongen 2006 började med att jag körde några Östra Open Enduro på en hoj jag får låna av Olle Ohlsson på MC SPORT/Skoj på hoj. Jag har ju inte kört så mycket vare sig enduro eller cross de senaste åren utan sparat pengarna till rallyåkningen, men nu med hjälp från MC SPORT så blev det några rundor.
Sen var jag på en del jippon under året:
- MC mässan i Göteborg 26-29 jan, SMC:s monter och dessutom tävlade i skojtävlingen Superstars, som jag vann!
- Stockholm Motorsport Games i Globen 18-19 feb, där jag mötte Sveriges roadracingelit och tävlade i minimoto (Roadracinghojar i Chihuahua-format).
- Svenska 4-dagars Enduro

Sammanfattning säsongen 2005

Äventyr, tuffa utmärkelser och hårda smällar!

Så här vid årets slut brukar man ju sammanfatta året som gått. Och här har jag listat ...

Por Las Pampas 2005 Patagonia-Atacama Argentina-Chile

Årets höjdpunkter:
- VM-rallyt "Por Las Pampas" Argentina-Chile, öken, berg och hav = helt fantastiskt rally - trots motorras!
- Utmärkelsen "Årets Kvinnliga Äventyrare", jag är stolt att få jämföras med "riktiga äventyrare", som Renata Chlumska och få träffa atlantroddare/maratonlöpare Rune Larsson.
- Genomförandet av "Stockholmsklassikern", och målgången i cykeltävlingen 08XC - 12 mil mountainbike, bara 2 veckor efter min cykelolycka. Kul att utan sim/löp/cykel-träning testa gränserna utan MC.
och sist men inte minst...
- VM-guldet i Rally Raid som kom med posten, tyvärr utan pompa och ståt, men ändock ett VM-guld!

Cykelvurpan

Årets lågpunkter:
- Cykelolyckan, utan tvekan mitt blodigaste nedslag någonsin! Jag är glad att jag slapp en ansiktstransplantation...
- Ingen start i Dakar 2006, snacka om snopet bakslag när man är regerande världsmästarinna och taggad till tänderna.

Det som inte dödade mig 2005 - härdar till 2006
Är det någon som är expert på att ta sig förbi nedslag och bakslag så är det väl jag, och leva upp till mitt motto "Ingen minns en fegis".
Så därför är det "Det som inte dödade 2005 - härdar till 2006" som gäller.
Och nya friska satsningar - Dakar 2007! Har i dagsläget inte ens en rallyhoj... men som vanligt så önskar jag mig en av jultomten.
Och hoppas på att jag inte slår mig allt för mycket under 2006. Min stora oro just nu...

Vill härmed tacka de som hjälpt mig denna säsong:
Moto Aventures, Touringbutiken, Honda Chile, Volvo Chile, Finanzas & Negocios Chile, Alpine Stars/Grahns, Tenson, Öhlins, MC Sport/Olle Ohlsson Racing, EMX, Dalblads Nutrition, Kista Snabbtryck, Järfälla Reklambrodyr, Affischera/Arkitektkopia, Nokia Mobiltelefoner, STR, Barito Sunglasses. Dessutom Luis Eguiguren i Chile och Team Repsol: Jordi Arcarons+Marco+Eric.

Sammanfattning säsongen 2004

Annie Seel World Cup Champion 2004 - Women 450 cc

Katastrof, comeback och till slut världsmästarinna i ökenrally!

Säsongen 2004 började så dåligt den kunde, vid inspelningen av TV-programmet "Megadrom", skadade jag menisken och tvingades operera knät och hoppa på kryckor ett par månader.
Hojpremiär blev i slutet av april då jag guidade två långturer i Marocko för Moto Aventures.

Sedan tog det fart, jag blev inbjuden att köra Baja500 miles rallyt i Mexiko med det Amerikanska teamet som jag körde med för två år sedan. Vi kom 8:a, trots att jag hade haft jätteproblem att med mitt dåliga högerknä kicka igång den supertrimmade XR680:an när jag fick stopp.

Tre veckor senare var det dags för nästa utmaning, jag genomförde som första kvinna någonsin rallyt Las Vegas-Reno 500 miles i IRONMAN-klassen, och kom faktiskt 5:a av amatörerna. Det tog mig drygt 14 timmar non-stop att köra de ca 80 milen, inklusive soppatorsk, en krasch och stukad axel.
Därmed blev jag världens första IRONWOMAN!

Jag hade knappt packat upp resväskan hemma i Sverige förrän jag fick chansen att köra Världscuprallyt i Turkiet, Rallye d'Orient. På fyra dagar byggde Moto Aventures-John och jag om en av hans hyrhojar till rallyhoj baserad på mina gamla Dakarprylar. Veckan efter gick starten och jag klämde till med en 13:e tid redan första dagen. Jag trodde inte det var sant - det var för bra. Men sen började strulet, hojen misstände, soppapumpen strulade och allt gick fel. Två dagar var jag nere på 30:e plats, innan jag fick någotsånär snurr på hojen. Men då kom revanschlusten - jag kör tills den exploderar. Och de sista dagarana blev det 13:e, 12:e, 11:e och sista dagen en 10:e plats på samma tid som totalsegraren Jean Brucy. Trots att hojen bara toppade 115 kmh... Jag hade haldrig kört så fort förut.

Nästa utmaning blev ännu mer panikartad. Fem dagar innan starten i Dubairallyt fick jag möjlighet att hyra en annan svensks (Joakim Hultqvist) rally KTM 660, som redan var på plats i Dubai. Jag såg min möjlighet att få köra en riktig stor rally hoj som de stora grabbarna kör. Jag sade ja innan jag hann fatta att jag förmodligen inte ens skulle överleva en dag på det där 200 kilosmonstret, men vad fasen - "ingen minns en fegis" är ju min devis. Tre dagar senare satt jag på flyget.
Prologen (tidskvalet) gick inte alls, dvs jag körde fast i åttonde svängen och kom inte loss. Jag har aldrig känt mig så liten och hjälplös förut. Hjälplös är ett nytt ord i min värld. Jag tappade 20 minuter och var livrädd att ge mig ut i öknen från sista plats. Då fanns det ju ingen som kunde hjälpa mig. Men det skulle visas sig vara en onödig ängslan, så fort jag fick fart på jättemaskinen, så rullade det på, och det så pass att jag slutatde 22:a totalt och 1:a dam. Dessutom fick jag två etappriser för bästa insats under etappen. Och inte en enda krasch, inte ens i närheten. Det är nog det bästa jag har presterat någonsin!

Sveriges första Världsmästarinna på MC
Som ett kvitto på den lyckade säsongen har jag nu fått en GULDMEDALJ och kan jag nu titulera mig Rally Champion Womens Cup 450!
Jag är champion - det är det finaste pris jag någonsin fått.
Tänk att nåt som började så dåligt kan sluta så bra.
Nu siktar jag på att försvara titeln 2005!

Annie Seel - världens "högsta" kvinna
med MC på Mount Everest.
Trots oväder, höjdsjuka och en alldeles överårig Honda XL250 från 1982, lyckades Annie Seel nå 5305m på Mount Everest nordsida, och därmed sätta kvinnligt världsrekord med MC. Expeditionsgruppen satte även ett "grupprekord" på 5264m.
Annie är numera Sveriges, och även en av världens mesta MC-tjejer. Under åren har hon tävlat i flertalet MC-dicipliner: roadracing, enduro, motocross och rally. Hon är sin egen mekaniker och coach. Därtill testförare, ökenguide och nu även världberömd äventyrare på MC.

"Hellre bruten fot än bruten tävling."
Citat myntades av Annie Seel i rallydebuten 2000 i Dubai, då hon näst sista degne bröt fotleden men fortsatte i mål, och beskriver hennes målmedvetenhet och obändiga vilja att aldrig ge upp. Hon har kallats helt galen, Viking woman, Annie S(t)eel... Men det har kostat att förtjäna alla smeknamnen.

Annie i mål som 54:a i Dakar 2002

Ryktet om Annies bedrift i Dakarrallyt 2002, där hon körde med en bruten hand och en gigantisk lårkaka, har spridit sig runt i världen. Trots skadorna och motorhaveri kämpade hon envist vidare i vad som kom att bli ett av de hårdaste Dakarrallyna någonsin. Fullkomligt utmattad kom hon 54:a totalt och blev klassegrare.
Samma år ställde Annie upp som första svenska kvinna i Baja1000, Amerikas största rally som körs i Mexico. Efter ett strapatsrikt dygn tog sig Annie och hennes amerikanska team i mål som 8:a i elitklassen.

Annie USAs första kvinnliga IRONMAN
I juni 2004 gjorde Annie en "Annika Sörenstam" - hon var första kvinna någonsin att köra i IRONMAN-klassen i USAs längsta rallytävling, det 800 km långa Vegas-to-Reno rallyt, som körs non-stop. Där kom hon på en 5:e plats bland amatörerna och ligger nu totalt 20:e i IRONMAN-serien. Dessförinnan hade hon kört Baja 500 rallyt i Mexiko där hennes team kom 8:a i Pro30-klassen.

Alla Annies dagböcker från rallyn och expeditioner finns att läsa här Race reports.

MC-PROFILEN
Skrivet av Håkan Edvardsson för Touringbutiken / okt 2003

Annie Seel har kommit att bli Sveriges mest kända känd kvinnliga Mc-förare genom en kombination av envishet, kunnande, äventyrslystnad, benbrott och en osviklig känsla för vad som går hem hos media och sponsorer.
Annie började köra motorcykel 1984 och har sedan dess kört enduro, motocross, roadracing och ökenrally. Bland mycket annat har hon en åttondeplats i Baja 1000, en 160 mil lång MC-tävling i Mexiko och en 54:e plats i Paris-Dakar 2002. Där bröt hon några ben i höger hand på den femte dagen och körde sedan med handen tejpad runt gashandtaget eftersom "smärta försvinner när man passerar en viss gräns".
Vad gjorde Annie Seel innan MC-karriären inleddes?
- Jag slog mig på andra sätt, hahaha. Jag klättrade i träd och höll på med galopphästar, borstade, red och ramlade av. När jag var sju eller åtta år gammal gick jag på dans och lärde mig faktiskt att steppa, det är väl min mest okända talang.
Vad får du ut av din livsstil?
- Jag jobbar väldigt hårt, har kul och så slår jag mig ju då också. Skämt åsido så har jag valt en livsstil som ger mig oerhört mycket. Jag sysslar med det jag vill och har verkligen kul. Inför Paris-Dakar 2002 tog jag ledigt i tre månader och körde på sanddyner i Afrika för att förbereda mig. Det är livskvalitet...
Vad är det svåraste med dina expeditioner, fysiskt och psykiskt?
- Jaa, jag skulle nästan säga att det psykiska är det svåraste. Handlade det bara om att köra hoj skulle det vara ganska enkelt. Man måste inse att det kommer att bli svårt och att man måste plocka upp sig själv och cykeln även när man ramlat för hundrade gången. Och man måste förstå att det kommer att göra ont. För att deltaga och fullfölja ser jag, som sagt, inga hinder för den som verkligen vill göra det. Många pratar om att göra något liknande och har säkert talangen för det också, men sedan saknas viljan och då blir det inget.
Hur ser du på riskerna som är förenade med det du gör?
- Ja, alltså man försöker ju att inte tänka så mycket på det där... Ingen kör ju för att försöka köra ihjäl sig. Jag försöker hela tiden köra så bra jag kan, men ibland så ramlar man. Mitt klassiska nyårslöfte, som jag alltid bryter, är att jag inte ska ramla och slå mig.
- Jag har skador i kroppen i dag, ont i höger hand och konstiga fötter, som kommer att följa med mig när jag åldras, men jag har i alla fall roligt på vägen dit. Det finns väl stunder då man känt sig rädd eller fundersam.
Vad får du försaka?
- Pengar, jag gör av med lika mycket som det kommer in. Ska jag åka Paris-Dakar får jag räkna med att det krävs 400 000 kronor i kontanter, anmälningsavgifter, försäkringar, utrustning, allt kostar massor i samband med Paris-Dakar. Sedan har jag inga barn heller, det är inget jag tänkt skaffa nu. Men de facto så har jag inga. Jag måste också acceptera vissa besvär efter mina skador, som sagt. Jag har till exempel inga korsband kvar i knäna, men sådant kan ju fixas. Jag har bara inte haft tid ännu.