Baja 1000 Mexico, 20-23 Nov 2002

Som första svenska kvinna har Annie Seel genomfört Amerikas största rallytävling, Baja1000. Och för första gången lyckades Annie "hålla nollan" - dvs. komma i mål utan en enda krasch eller fraktur. I sina tre tidigare rallytävlingar har hon lyckats bryta händer eller fötter varje gång.
Efter ett strapatsrikt tävlingsdygn, med startförsening pga översvämning i staden Ensenada och nattkörning utan framlyse, slutade Annie och hennes amerikanska Team Barnums Pro, 8:a i Pro-klassen för MC och 43:a totalt.
- Jag är jättenöjd med min insats i teamet. Körningen stämde perfekt trots att jag körde en större MC än jag brukar och att jag var tvungen att köra utan nattlyse en del av etappen.
- Vi hade stora tekniska problem med vår servicebil som inte hann till våra servicestopp, därför saknade vi både nattlyse och nya däck. Men det var bara att köra vidare - utan.

Tack till hela teamet Mike Kay, Mike Elias & Rob Barnum. Hela familjen Barnum för gästfrihet, Robert Allen för organisation, Martin, Steve & Greg för service/back-up. Specialtack till Tim Morton i team 306x för att han guidade mig i mörkret.
Tack även till mina sponsorer Fujitsu-Siemens Computers, Touringbutiken, Catapult Motorsportsgroup, Suzuki, Barnums Pro, Spider Grips och Happy Industries för hjälpen att genomföra Baja 1000 som första svenska tjej!
Även tack till alla trevliga människor jag mött under tävlingen.

TEAMETS MEDLEMMAR:
Robert Barnum (USA)
Mike Kay (USA)
Mike Elias (USA)
Annie Seel (SWE)

STRÄCKA: ca 1 600 km (1000 miles)
Start: Ensenada, Baja-Mexiko
Mål: La Paz, Baja-Mexico

RESULTAT Pro-klassen MC:
-------------------------------
1 Hengeveld/Campbell
2 Pinard
3 Cluff
4 Mattes
5 Blevins
6 Yamura
7 Manjarrez
8 Barnum/ANNIE SEEL
9 Meza
10 Legaspy

DAGBOK

Tävling Start 21 nov kl 06.00 (försenad till kl 07.30):
Ja rejset blev kalabalik. Starten försenad 1,5 tim pga av vattenläcka i hela stan. Rob Barnum som startade körde som en galning, hade 2:a plats... trodde han. Toppföraren Johnny Cambell i Hondas fabriksteam smet förbi i ett stort helikopterdammoln utan att någon märkte det (notera att fabriksteamen har egna helikopter som rapporterar till föraren om farligheter och kurvor etc). Rob körde fantastiskt bra och vägrade släppa någon mer, han höll 3e platsen fram till bytet.
Mike Elias löste av Rob efter ca 2 tim och körde en ganska jobbig sträcka med mil efter mil av sandstalp, tappade någon placering. Sen började strulet. Vår följebil (Forrrden) som plockade upp Rob, hade problem med styrningen på de dåliga grusvägarna (med stenblock) styrdämparen hade pajat, så de blev ca 3 tim efter vår tidsplan.
Mike Kay bytte av Mike Elias som körde till Bahia LA där jag väntade. När Mike Kay kom låg vi 6a. Jag hade akt ner i forvag i \"chase bilen\" och tog over styret med vetskapen att solen skulle hinna ner innan jag hunnit till min checkpoint, stressigt varre. Vad varre var att inte originallyset funkade, en kabel hade lossnat. Dessutom var bakdacket helt slut, inte en nabb kvar och jag skulle kora drygt 30 mil. Vid 17,30 borjar solen ga ner och det tar inte lang stund innan allt blir nattsvart. Manen hade inte hunnit ga upp sa tillslut korde jag helt pa kann. Publiken vid kanterna som tant eldar och vantade pa de tavlande kund hora mig och stog i tavlingsbanan och spejade efter ett guppande lyse... men fich kasta sig at sidorna da jag brakar fram i morkret. Vid nasta krök tander en bil framlysena for att se battre och blandar mig helt. Sa nu maste ogonen nattanpassa sig igen.
Jag vet inte hur lange jag korde i morkret innan en annan mc (306x) hann ifatt mig. Han hade redan nattlyset pa och jag insag att detta var raddningen. Om jag bara kunde hanga pa saklart. Sa fort han kom inom lyshall slog jag pa gasen och vi korde sida vid sida. Fort gick det for jag ville inte att han skulle behova tappa fart for da skulle jag ju bli dumpad. Nagar ganger blev det trixigt da vi korde ner i flodfaror och det var stenigt osv. Sista biten var asfalt och dar holl vi fullt, sida vid sida. Vi skulle båda in i servicestation 11, där följebilen med Rob, däck och nattlyse skulle vänta. Men ingen fanns på plats... Började med oljebyte och luftfilter så länge. Sen ringde jag via satellittel till följebilen... jag var ganska uppjagad och undrade var "fan" de var. Insåg att de inte skulle komma och skulle kolla om inte Mike Kay i den andra "chase bilen" kunde möta upp fortare för han var närmare. Efter drygt 45 min kommer Mike Kay och vi kränger däck, fixar kabelbrottet på originallyset och Mike ger sig iväg. Efter 2,5 tim ringer Mike Kay, lyset har slocknat igen och han har bara kommit 8 mil - klockan är nu närmare 9 på kvällen. Dvs han är fast tills gryningen vid 6 på morronen. Suck. Vi andra åker i "chase bilen" vidare söderut och avvaktar. Rob i följebilen hinner vid midnatt ifatt oss, men vi har ingen chans att ta oss ut till Mike Kay, det är för svår terräng för följebilen. Rob kör därfor vidare till nästa checkpoint för att möta Mike på närmast lämpliga plats, en liten bergsby. Mike har under natten försökt med allt, tejpa ficklampå på hjälmen, montera lastbilslyse på hojen etc. tyvärr utan framgång.
Vid 7.30 pa morronen kommer Mike fram och Rob tar over, laddat till tusen. Han kor som en dare, vi i foljebilen hinner knappt kora jamnt med honom pa asfaltvagen!!! Nagonstans under etappen prejas Rob av banan av en tavlingsbil och far rakt ut i en jattekaktus (det finns massor av sana i Mexico). Han blir helt perforerad och nar han tar en bit fran trojan fastnar den i handen osv. Han fortsatter till sista checkpointen dar jag precis har hunnit ta pa mig hjalmen och hoppar pa for sista biten i mal. Inga svarigheter utan bara defilering hela vagen. Rullar in i mal strax efter kl.1 pa dagen, som 8a i klassen och 43a totalt.
Vi tappade minst 8 timmar pa hela nattlyse strulet (depp), men jag har ju kommit i mal for forsta gangen utan att krascha eller bryta nagon kroppsdel, jag höll nollan hela vägen!!
Hur som helst har det varit en kul tävling, teamet har varit kanon. Nu ska jag ha en veckas välförtjänt semester i Cabo San Lucas, Bajahalvöns sydspets.

Ons 20 nov:
Uppstigning 6.30. Har knappt sovit alls, fortfarande feber och bihalor. Bosse (som ska starta B teamet!! det ar sa maxat!) och Rob Barnum ska ut och kora en del av startstrackan en gang till. Vi andra ner till stan som nu ar helt overfylld med folk, bilar , forsaljare, teambussare och talt etc. registrering och anmalan till tavlingen. I em. mecka hojar, packa reservdelar som ska till resp. checkpoint och genomganga av serviceteam och forarbyten.
Imorron tors kl. 06.00 lokal tid gar starten och A teamet har nr 3x, sa Rob Barnum far nastan klart spar ut ur stan. B teamet har nr 253x och startar kl. 7 tror jag. Heja Bosse!

Tis 19 nov:
Bil hela vagen upp till Ensenada... magna langa timmar i bilen, och jag sitter langst fram i mitten, precis framfor A/Cn. Blir tokforkyld. Pa kvallen borjar vi fixa racehojarna, service, dack etc. Jag har feber och mar pissdaligt, Bosse har ont i axeln. Laggdags efter midnatt, feber bihalor och ogonen bara rinner. Maste till Apotek imorron.

Mandag 18 nov:
Rob Barnum (A team) och B-teamchefen Robert Allen startar dagen, snabba rakor med \"wash-outs\", dvs dar vattnet har spolat diken tvars over vagen = farligt i 140 kmh. Sen genom sandspår med massa damm, precis som i Dakar. Vi skumpar efter i Forden, jakligt varmt och jobbigt. På em sten, sten mer sten. Vid skymning kommer Rob in med punka fram. Vi fixar och jag byter av Robert och kör med nattljus over steniga bergspassager. Nattljusen är sa bra sa Rob maste kora ifatt mig och stoppa mig, jag kor for fort - vi maste spara hojarna. Vid kl 9 avbryter vi, lastar hojarna och borjar bilfarden tillbaka norrut till starten i Ensenada.

Sondag 17 nov:
Vi sparar lite på racehojarna, så John och Baja-Mike kör på träningshojarna från San Felipe söderut. Resten åker i följebilen, en SUPERMAFFIG Ford F350 offroad pickup - VILL HA EN EGEN. Stopp vid en liten kustby, frukost och bad i varmvatten grotta vid stranden. Sen skumpar vi vidare på steniga bergsvägar, skulle hellre åkt hoj. Vid lunch byter jag av Mike, så John o jag fortsatter på högfarts sträckorna. Jag håller fullt så mycket det går och lyckas dra ifrån bit för bit... lämnar John i dammet. Sen byter vi hoj för jag vill testa olika fjädring. Rob Barnums testhoj har överlagset bäst fjädring, den ska vi ha! Med hans hoj är det en lätt match att hålla fullt, känns inte alls orolig... Efter tankning drar vi vidare men efter bara 15 min så stannar min hoj mitt på en fullgasraka... vevlagret har lagt av. Vi ropar till följe bilen över radion och de kommer och hämtar oss. Känns inte roligt att berätta att man dödat Robs hoj, men han är cool. Vi lyckas dra runt motorn med kicken utan allt for mycket problem så förhoppningsvis är det inte bara sopor kvar av motorn. Lastar på alla hojarna och kör söderut till Guerrero Negro för natten.

Lordag 16 nov:
Vi ska köra Pre-running några dagar, dvs testkörning av tävlingsbana. Detta för att lära sig farliga gupp, svängar, avfarter etc. Det finns banmarkering men mexicanos tar ner dem för att lura förarna under rejset, så man måste vara koncentrerad hela tiden.
Jag, Rob Barnum (fd Desert Champ i USA) och Bosse kör första sträckan från Ensenada till Valle de Trinidad, slingrigt upp och ner för bergsidorna, luriga avfartsvägar och boskapsgrindar. Hojarna känns smidiga trots att de är 650cc. Stopp, lite tacos (det blir mycket tacos under kommande vecka...). Sen vidare, mycket whoops och stalp, blir helt slut i korsryggen, min fjädring är alldeles för hård, jag studsar mer än hojen. Vid solnedgången tar John över min hoj och kör natt till San Felipe på östkusten. Sova i Baja-Mikes beach-hus. Bosse åkte faktiskt både fm och em, starkt jobbat! Träningsvärken kommer imorron...

Fre 15 nov:
Först sista preppning av hojarna och en liten, liten provtur ut i Mojave öknen. Sen bilfärd ner till Mexiko. Det tog sina timmar. Checka in på lyxigt hotell i Ensenada, strax nedanför Tijuana vid gränsen till Californien. Hotellparkeringen var full av olika tävlingsfordon, Trophy-truck, Baja-buggy, VW-bubblor och motorcyklar. Nästan alla som bodde på hotellet hade med tävlingen att göra.

TEAM INFO

Team A: 3x BarnumsPro.com / RallyPrincess.com

Team B: 253x Robert Allen
Mina vänner John & Bosse i B-teamet.

KOMMENTARER & PRESSKLIPP BAJA 1000

Urklipp från SCOREs pressrelease
2002-11-23 www.desertracing.com
Steve Hengeveld won not only Class 22, but claimed the overall crown as well, finishing in a time of 16 hours, 17 minutes and 28 seconds. He edged out the first four-wheeled vehicle, Dan Smith, by a mere 1 minute and 35 seconds. His 62.45 mph average is the fastest average speed in the history of the Baja 1000. Co-rider Johnny Campbell won his sixth straight Baja title, and the duo finished the season undefeated with four wins in four events. For Campbell, this marked his fifth Class 22 and fifth overall SCORE motorcycle point championship while Hengeveld won his second straight Class 22 and first overall point championship. The third rider, Andy Grider, completed his rookie season racing with SCORE and his first year with Honda. The three riders broke up the race with Campbell starting, then handing over the Honda XR650R to Grider at El Crucero. Hengeveld rode the bike from La Parisma to the finish.
“The delayed start worked out good, “ said Campbell, “its been so cold so this was better. I started 10th, but by mile 62 I was in the lead physically. Once I got the lead, I backed it down a little bit. I monitored my lead via the radio and it was growing. Winning six in a row is incredible, really awesome. Of course, it´s not really over until the bike is here so it was great to see Steve cross the finish. You can´t do this without great partners.” Grider added “We had no problems at all, it was flawless. I had one flat but we had a planned tire change anyway.” Hengeveld, who rode mostly at night and crossed the line shortly after 1 a.m. local time, only had a couple of “light problems. The biggest thing was dealing with the fog – I couldn´t see much, about 10 feet, at times. You can´t see anything on these turns. The thing is, you know that everyone else has to go through the same stuff.”

Finishing in eighth place in Class 22 was Robert Barnum, who it appears will have to replace a co-rider he recruited just this year. Annie Seel, RallySweden´s 34-year old racer, took part in her first SCORE race, and liked what she saw. “It was too short,” said Seel, who is known in her homeland as the Rally Princess. “I´m missing out on a lot – I want to do all the bits. I first rode from the Bay of LA to San Ignacio. Our chase car was running late and we had no lights. So I´m going along in the pitch black. Bike 306X caught me and we parallel rode for 30-45 minutes. It was a bit difficult but no one crashed. Mike Kay took it over and we still had no lights, so he stayed the night (six to seven hours) at a Honda pit until daybreak. I rode the bike again from checkpoint 13 to the finish. I definitely want to come back and do it myself. I now know what type of tires to use and know to prerun. I guess you could say this was my prerun for next year.”

Urklipp från inlägg av Tim Morton på www.thupertalk.com
2002-12-01 www.thumpertalk.com
"You were right, that was a girl on bike 3x (Rob Barnums bike). She was pretty stinkin fast too! She's a Rally racer chick from Sweden named Annie. You can check out her website at www.RallyPrincess.com
I caught her not too far past your pit and she had no headlights. It was the time of day where it was just past the point of being acceptable to not have a light. She ended up riding in my light to the next Honda pit. If you hadn't told me a gal was ahead of me there's no way I wouldda slowed down (I wouldn't have worried about a guy being by himself). I just figured that it would be better to keep her safe. That section had a ton of local spectators (more than likely drinkin' heavily) and I thought it might be get kinda spooky for her to be caught out there (if you know what I mean).
But really, it only cost me a couple minutes at the very most to help her in. She wasn't afraid to pin it!"