"Egentligen gick det åt helvete -
men jag är jäkligt nöjd med resultatet!"

39:a totalt, 140 startande, 101 i mål (varav en med bruten handled...).
2.328 km totalt, varav 1.810 km special sträckor

Efter en månads motorcykel-körning och träning i Marocko som ökenguide, bar det direkt ner till Nice och starten av OPTIC2000 Tunisia Rally, mitt livs andra VM-rally med start i Nice och mål i Tunis. 2.328 kilometer totalt, med cirka 1.810 kilometer specialsträckor. Vi var 2 svenska tjejer, Maria Sandell och jag.

Min Husaberg 600, som jag inte kört en meter på sedan VM-rallyt i Dubai, mötte mej i Nice 30/3. Där väntade administration, teknisk besiktning, pappersstrul och allt givetvis på franska. Tur att jag tränat lite restaurangfranska i Marocko...

31/3 var det dags för PROLOGEN, tidskvalet. Det körs på en kort knixig slinga för att bestämma startordning, och räknas inte in i resultatet. Jag hade startnummer 19 och det kändes lite pirrigt, för då fick jag åka mot de seedade förarna. Men som sagt, prologen betyder inget i resultatet så jag tog det lugnt, väldigt lungt och fick en startposition långt bak (100).
Hade faktiskt svårt att ställa om mej till den stora 600:an, efter att ha tränat på en mindre 400:a sedan fotledsfrakturen i VM-rallyt i Dubai förra året. Men jag hade ju sju dagar under rallyt att vänja mej.
På kvällen kastade färjan loss mot Tunisien.

1/4 på eftermiddagen anlände vi till Tunis och där väntade en dryg 500 kilometer lång transport till El Kantara. Inget jag såg fram emot, men det gav mej tillfälle att känna mej hemmastadd på hojen. Det hann bli mörkt innan vi var framme, och givetvis började det regna sista 100 kilometerna också.
Det är ganska otäckt att köra i tunisisk trafik i beckmörker och regn. Jag märkte att ICO- trippmätaren började krångla, men det fick vänta med att fixa den. Jag ville bara fram till bivoacken med nomadtältet och sovsäcken.
Eftersom det var ruggigt väder, sent på natten när vi var framme och jag skulle upp tidigt för start, sov jag med utrustningen på (utom hjälm & stövlar förstås).

2/4 (Dag 1): 288 kilometer varav 240 special. Regnet hade upphört med det var fuktigt. Fransk frukost bestående av croissant och Cafe au lait på stående fot serverades. Kändes lite tunnt med tanke på den fysiska aktivitet som väntade oss.
Gjorde rent givaren till trippmätaren och gav mej iväg till start. Men trippen funkade fortfarande inte.
Lagom till att jag skulle starta började det droppa regn igen. Bestämde mej för att hålla ett lugnt tempo och komma in i körningen och navigationen. Att trippen inte fungerade gjorde mej lite orolig just för navigationen, eftersom trippen är så viktig för att kunna följa roadbooken där alla köranvisningar finns.
Snart började jag dock komma ifatt folk och det kändes ju bra. Jag märkte att fjädringen skulle behöva justeras för det studsade och for väldigt mycket. Sträckan var en blandning av grus- och sandväg med riktigt steniga partier, torkade flodfåror samt på slutet några snabba fullfartssträckor. Dagsresultatet blev 68:e plats och det kändes okej.

3/4 (Dag 2): 348 kilometer varav 266 special. Inleddes med slingrig och stenig grusväg, sen över en bergsplatå med mycket navigation. Många kom vilse och snurrade omkring i cirklar.
Efter cirka 100 kilometer fick jag punktering på framhjulet. Övervägde att försöka fixa det vi assistansservicen men beslutade att fortsätta. Det blev cirka 150 kilometer över sten och sanddyner med punktering, men jag tappade totalt bara cirka en halvtimme.
Blev 72:a för dagen, ganska nöjd med tanke på "handikappet".
På kvällen lade jag på så kallad "mousse" eller "korv" i framdäcket för att undvika fler punkteringar. I bak hade jag redan det. Nackdelen med korvar är att de vid höga temperaturer och hastigheter kan smälta och bli platta... vilket jag skulle bli varse senare under rallyt.

4/4 (Dag 3): 310 kilometer varav 280 special kördes helt i sandöken.
Det började dåligt för mej på morgonen då min mekaniker hade låst service bilen och gått iväg för att äta frukost. I bilen fanns min hjälm och den kom jag inte åt. Därför kom jag 10 minuter för sent till starten och fick tidstillägg och startade som 96:a. Däremot fungerade körningen och jag passerade folk hela tiden.
De stora sanddynerna var helt suveräna att åka i och jag hade ett stort leende hela dagen. Vid målgången var jag inte ens trött. Dagsresultatet var 53:a och nu kändes allt riktigt bra!

5/4 (Dag 4): 337 kilometer varav 326 special var något förkortad på det inledande avsnittet för att sanddynerna var för svåra för bilekipagen.
Jag tyckte det var synd eftersom jag såg min chans i att avancera just i sandåkningen. Men det var mycket sand ändå.... fast små bubbliga sanddyner (dunettes) med "kamelgräs" på, som är mycket svåra att köra i för de förstör flytet i åkningen. Passerade Maria Sandell som fastnat i den lösa sanden.
Många kom vilse inledningsvis och jag tog en rövare och körde enbart på kompassriktning och GPS-navigationen. Helt plötsligt befann jag mej alldeles ensam bland sanddynerna och det kändes verkligen ENSAMT.
Började tvivla på om jag valt rätt riktning. Vände tillbaka för att hitta de övriga, men möttes då av ytterligare två som följde mitt spår. Vi valde att fortsätta som jag hade gjort och det visade sig vara ett bra val. Vi kom exakt rätt!
Efter dessa sanddyner fortsatte dagen på supersteniga grusvägar som bröts av där flodfåror hade grävt djupa diken i vägen. Kommer man i 120 kilometer per timme så flyger man rätt ordentligt!
Stenarna i vägen kastade både bakhjul och framhjul ur kurs, men bästa sättet att hantera detta är att åka fortare för då hjälper gyrokraften till att hålla hojen i rätt riktning. På slutet av stäckan var jag så trött i korsryggen och händerna av det steniga underlaget och att klamra sig fast på hojen så jag tänkte att nu måste jag sakta av.
Men när farten sänktes blev det svårare att köra så det var bara att fortsätta. Men gud vad skönt när jag såg målkontrollen. För att inte säga känslan att komma till bivacken och det knappt var några där - det betydde att jag hade kört ifrån massa folk.
Upptäckte att bakhjulets korv hade smält och var helt platt, inte konstigt att det hade studsat så mycket!
Det visade sig att jag blev 34:a den dagen, att jämföra med BMW:s fabriksföraren Andrea Mayer (världens bästa kvinnliga förare som kört rally sen 1994) som kom 31:a!
Det firades med bad i en naturlig varmvattenkälla i oasen där vi campade.

6/4 (Dag 5): 368 kilometer varav 269 special inleddes med mer "dunettes" och snabba steniga vägar. Men dagens utmaning var de VITA sanddynerna, som är de abslout svåraste att köra i för de är så otroligt mjuka. Man har ingen styrsel och eftersom de är ganska små kan man inte åka så fort för man måste hoppa och svänga hela tiden. Jag välte när jag stannade och satte ner foten för den sjönk ner cirka 30 centimeter direkt.
Navigationen var ganska svår på ett ställe så jag missade en passerkontroll med 100 meter. Den var på andra sidan en sanddyn så jag såg den inte. Som tur var upptäckte jag detta efter cirka 2 kilometer så jag vände tillbaka och fick min stämpel.
Avslutningsvis var det mer steniga vägar, slingriga sandspår och sen en supersnabb sträcka över en uttorkad sjöbotten som sträckte sig mil efter mil och här var det full gas som gällde. Detta var min bästa dag och jag kom 30:e. Fick höra, att vid en passerkontroll hade jag bara varit några minuter efter Andrea Mayer...
Hon sa själv att nu började det bli lite tävling.

7/4 (Dag 6): 415 kilometer varav 299 special var den absolut farligaste dagen på hela rallyt. Sträckan präglades av smala slingriga grus- och bergsvägar, där regn hade grävt djupa hål och fåror. Givetvis bakom skymda krön och svängar. Dessutom feldoserade kurvor med branta stup och broövergångar.
Tänkte flera gånger på att hur i hela världen skulle bilarna ta sig fram...
Det var många som kraschade och voltade denna dag. Jag inledde med att efter 50 kilometer missa en bro som dök upp efter en tvär sväng och fick snabbt bestämma mig för att hopp ut över ravinen. Som tur var kom jag över men där tog det tvärstopp för det var så brant uppför.
Jag for rakt över styret och drog med mej fästet till frontkåpan. Men det mekade jag ihop med buntband och kunde sen trixa mej upp på vägen igen. Tänkte att terrängen var för farligt så jag tog det lugnare framöver. Hade klarat av alla de farliga partierna och hade cirka 8 kilometer kvar till mål när en av toppbilarna passerade mej. Jag följde bilen och blev lite "lat" och lät bilen navigera eftersom han ju faktiskt har en kartläsare. Men det visade sig att han åkte fel!
Vi kom dock rätt efter några minuter menjag blev klart irriterad och måste kalibrera trippmätare och roadbook. Tappade koncentrationen för en stund och PANG - så flög jag rakt upp i luften och sen ner i backen.
Hade fått en sladd, vilket inte är konstigt för vi kör ju jämt med sladd, men studsat på en sten som styrde ner mej i ett dike med en stor sten som i sin tur slängde av mej från hojen.
Kände direkt att nåt hade hänt med höger handled och kunde först inte lyfta hojen. Fick hjälp av en annan förare som kom nån minut efter. Tanken och bensinslangarana hade lossnat, sadeln satt på sned, handskyddet på styret var loss, reglaget till trippen var krossad samt frontkåpan lös.
Det var bara att börja meka ihop allt med buntband och silvertejp. Sadeln fick jag inte riktigt dit, men det gick att köra...
Givetvis var sista biten mot mål en ganska brant bergsklättring men jag hade så mycket adrenalin i kroppen så det gick på bara vilja. Väl i mål hasade jag av hojen och lade mig vid vägkanten. Funktionärerna kom springande och frågade om jag behövde doktor, och det behövde jag, men han var inte där.
Då tog jag fram mitt eget första förband och började linda om handen. Sen hjälpte en annan förare mej att fixa till hojen så jag kunde fortsätta de 130 kmilometerna till övernattningen.
Där besökte jag doktorn som misstänkte fraktur på båtbenet och ville att jag skulle återkomma för röntgen efter att jag duschat. Men efter duschen slocknade jag och vaknade inte förrän sent på kvällen då det var för sent.
Handleden bultade och jag hade två svullnader; en halv pingisboll på ovansidan och en halv på undersidan av handleden.
Jag intalade mej att jag skulle kunna köra, det var bara smärta, det går att bita ihop.
Sände PG Lundmark en tanke, som var tvungen att bryta näst sista dagen i Dakarrallyt efter att ha brutit handleden. Trots kraschen och tidsspillet blev dagsresultatet 47:a, men Maria hade knappat in, så det skilde bara 1 minut mellan oss.

8/4 (Dag 7): 234 kilometer varav 100 special. Avslutningsdagen hade en kortare special, men som visade sig vara en mardröm om man hade bruten handled.
Det började med fin skogsväg som var lättåkt och jag tänkte att det här går ju bra. Men Maria körde om snart ändå. Sen närmade vi oss stranden och där blev terrängen supermjuk, tung sand som slingrade sig mellan buskage och upp för branta bergsstigningar. Det gjorde ont, men smärtan var inte det värsta, det var kraftlösheten.
Handen lydde inte och hojen for tillsynes förarlöst omkring i sandspåren och buskagen. Jag ramlade av jag vet inte hur många gånger, och det kändes hopplöst. Men jag vägrade inse att det inte gick, bet ihop, svor och kämpade vidare. Känslan att till slut passera mållinjen, trots allt, kan jag suga på länge nu!
Jag hade tappat massor med tid men jag hade fullföljt rallyt! Det är det viktigaste.
Skämtsamma medtävlare döpte om mej till "Viking Woman" och Annie S(t)eel...