Annies
Dakarkrönikor i
Expressen Motor
Jag vet vad som väntar
Dakarrallyt kan man säga är två
olika tävlingar i en - för några handlar det om tävling
och placering, för flertalet andra att överleva och komma i
mål. Förra året körde jag första gången
och lyckades med nöd och näppe ta mig i mål, som 5:e svensk
någonsin på MC. Detta trots handfraktur och en numera i motorsportkretsar
ganska berömd lårkaka. Så jag vet vad som väntar
deltagarna de närmaste veckorna, och jag kommer här berätta
lite vad som händer.
Två dagar innan starten börjar incheckning,
fransk pappersexercis och teknisk besiktning av tävlingsekipagen
i klasserna MC, bil och lastbil. Det råder förväntansfull
stämning och febril aktivitet. Innan fordonen tagit sig igenom detta
och ställts i ”Parc Fermé” (stängd parkering)
inför starten,kommer det meckas och sväras en del.
Bilteamet Roos/Wilhelmsson som hade skickat bilen i förväg och mötte upp den i Frankrike åkte på en del sista-minuten-meckning. Som andra ekipage genom den tekniska besiktningen var de franska inspektörerna fortfarande pigga och nitiska. Efter det trehundrade ekipaget är de mer medgörliga.
Dakarrallyt startade i år i Marseille i södra Frankrike, eftersom organisationen vill ändra bansträckningen år till år. Kvällen då starten går råder feststämning i hela staden, och vid startpodiet jublas det som på en stor rockkonsert för varje ekipage. I Frankrike är Dakarrallyt nämligen en jättestor happening, och de franska topp-förarna är superstars. Gatorna är packade med folk som hejar och dunkar Dakar-hjältarna i ryggen när de passerar ut genom stan - en garanterat häftig upplevelse.
De tre etapperna i Europa har mycket kortare specialsträckor med tidtagning än i Afrika. Några minuters ledning i Europa betyder därför mycket lite, så därför brukar det löna sig att ta det lite lugnt i början. Ändå kan det krångla, t ex var Håkan Roos tvungen att byta två av de främre stötdämparna redan efter specialsträcka 2 i Frankrike - men hellre det än i öknen.
För det är när man kommer till Afrika som det egentliga Dakarrallyt börjar…
---------------
Av Annie Seel
Alla gör misstag
Dakarrallyts inledande etapper i Tunisien har
kraftigt reducerat startfältet. En tredjedel har redan brutit. Knappt
hälften är kvar vid målgången. Det är grymt,
men äran är desto större för de som lyckas nå
målet. Så är det.
Det börjar ganska lätt, sedan blir det bara värre, ibland
överjävligt. Halvvägs mot mål hägrar en välbehövd
vilodag.
Dagsetapperna på 40-70 mil avslutas vid ett tältläger, sk bivack, med bl.a. matservering och läkare, och serviceteamen möter upp sina förare. Tält och sovsäck riggas, packas ihop morgonen efter. Efter kvällsmiddagen hålls ett obligatoriskt förarmöte där roadbooken för nästa dagsetapp delas ut och ev. ändringar meddelas. Farligheter markeras noga med färgpenna. Hinner man bör man äta igen, sen SOVA.
Överlevnadsreceptet låter enkelt:
ät, sov, kör lagom fort och säkert hela vägen. Men
det är svårt, för det gäller att ha tur också
när farorna lurar hela tiden.
Små missar får stora konsekvenser när det går fort.
Dammoln från de tävlande försämrar sikten, mardrömmen
är att hamna bakom en lastbil. Alternativen är att sakta ner
och tappa tid eller köra om i blindo på ren chans. Har man
otur slutar det i en krasch. Svår avvägning när tävlingsadrenalinet
pumpar.
Den tuffaste utmaningen är ren sandöken med sina vågor formade av vinden. Vacker men lömsk. I bländande sol försvinner sanddynernas vågiga konturer och plötsligt flyger man högt utför krönet. Landar förhoppningsvis oskadad 30 m längre ner. Solvärmen gör den mjuka sanden nästan okörbar under eftermiddagen, motorerna jobbar på gränsen till överhettning.
Orutin är den största riskfaktorn, men även rutinerade ökenrävar har otur och gör ödesdigra misstag. Japanske toppföraren Shinozouka kraschade illa med sin Mitsubishi – kartläsaren hade missat varningen för ett stup. Men alla gör misstag under ett så långt rally. Orutin och otur fällde debuterande Björn Jansson. Motorcykeln krånglade redan från start. Bilduon Håkan Roos/Anders Wilhelmson bröt från 43:e plats med en totalhavererad drivaxel.
Hoppas rutin och tur är med PG och Tina fram till mål.
---------------
Av Annie Seel
Vid målet är alla hjältar
Målgången i årets upplaga hägrar i Sharm El Sheik, men fortfarande är det många mil kvar. Efter vilodagens välbehövliga tid för reparation och återhämtning, fortsätter Dakarrallyt de sista 350 milen genom Egypten.
Att komma i mål är det viktigaste
av allt i Dakarrallyt. Det är som att nå toppen av Mount Everest.
Nästan räknas inte. Det är därför många
kommer tillbaka efter flera misslyckade försök, bara för
att åtminstone en gång nå målet. För att
segra krävs mycket mer.
Ju längre rallyt pågår, desto färre tävlande
och större avstånen mellan dem. För ett tiotal i toppen
handlar det fortfarande om minuter och sekunder. Både Tina Thörner
och PG Lundmark har visat att de hör till toppen och krigar om placeringar.
Att köra i deras höga tempo och kunna behålla skärpan
i höga hastigheter under fler timmar är en otrolig fysisk prestation.
Fördelen är att de kommer in redan under eftermiddagen och hinner
återhämta sig ordentligt till nästa dag. Närmare
mål börjar de köra mer taktiskt och bevaka positioner,
för ingen vill riskera en krasch.
Privatförarna utan serviceteam är de riktiga hjältarna. Deras prestation är nåt helt annat. Minuter och placeringa är oviktigt, att överleva dagsetappen är prioriteten. De startar senare på morgonen och försöker hinna fram innan det blir mörkt. Ofta kommer de in mitt i natten, helt slutkörda. Nattkörning är fruktansvärt jobbigt, för det är mångdubbelt svårare att köra och navigera när omgivningen är dold i mörker. Man kommer lätt i otakt med roadbooken och åker på obehagliga överraskningar. Värst är det för mcförarna som både ska hitta rätt och hålla sig på hjulen. Väl framme vid nattlägret ska de hinna serva fordonet, äta och få sig lite sömn. Ofta blir det bara någon timmes vila. Varje dag (och natt) faller förare ur tävlingen och det blir mer och mer ensamt bak i fältet. Men de biter ihop och tar en dag i taget. Det är bara envisheten som driver på.
Obönhörligt gallras startfältet ur. Alla tävlingsekipagen har fått mycket stryk under de här veckorna – både fordon och förare. Återstår att se hur många som får se målflaggan och får motta den hett eftertraktade Dakarplaketten. Belöningen för drygt två veckors helvete.
I målfållan är alla hjältar, först som sist.
---------------
Av Annie Seel