Ett smutsigt jobb

BARKARBY. Hon har kört tre rallyn i sitt liv, gått i mål i alla tre – och brutit minst ett ben i alla tre.
Nu laddar Sveriges tuffaste mc-brud för ännu ett skitigt uppdrag.
Och Annie Seels motto är som vanligt: ”Hellre en bruten fot än ett brutet lopp".

I januari blev Annie Seel andra svenska kvinna någonsin att ta sig i mål i världens tuffaste rally, Dakarrallyt.
Men det kostade.
Hon vurpade, bröt handleden och fick en lårkaka större än Indiska oceanen.
– Läkarna ville stoppa mig eftersom jag hade tappat en hel liter blod, men det fanns bara inte. Då hade jag ju inte kommit i mål… och jag hatar att inte komma fram, säger Annie Seel.
Som gick i mål.
Blev 54:a och döptes om till ”Ökenprinsessan” och ”Annie Steel.”

”Jag är jävligt tjurig”
Expressen träffar den 34-åriga stålkvinnan på Barkarbys crossbana, norr om Stockholm, en dag när regnet förvandlat marken till ett hav av geggamoja.
Annie slirar runt på sin hoj, sprätter ner fotograf Engström och ser själv ut att ha gått en rond i gyttjebrottning.
– Jag har aldrig varit pimpinett av mig, men det kan man inte vara när man håller på med det här. Jag vill inte ens tala om hur äcklig man är när man kört Dakarrallyt utan att byta kläder på en vecka, säger hon och torkar av lite skit från byxorna.
Efter tre stora ökenstrapatser och efter att ha tävlat i alla discipliner är Annie Seel Sveriges mesta mc-tjej.
Hon må se liten och späd ut med sina 163 centimeter, men:
– Jag är nog ganska stark för att vara så liten, men det är inte därför jag tar mig i mål. Min styrka är framför allt att jag inte ger mig.
– Jag är jävligt tjurig.
Och nån kyckling har Stockholmstjejen aldrig varit.
Annie:
– Jag har nog alltid utsatt mig för saker. När jag var liten var jag alltid den som klättrade högst i klätterställningen och den som hoppade längst från gungan.
– Man så var jag bara tre år när jag bröt armen första gången, haha.

Som att åka snowboard
Nu har hon jobbat ihop en skadelista som skulle få självaste Börje Salming att bli avundsjuk (nåja).
Efter 17 frakturer vet ”Rallyprinsessan” väl hur det låter när ett ben går av.
– Värst var nog när jag for in i räcket på Mantorp och bröt nyckelbenet. Det skulle jag inte rekommendera någon att göra… det gjorde riktigt ont.
– Fast jag körde ändå bil hem en timme efter att jag hade lämnat sjukhuset.
Hur ofta får du höra att du är galen?
– Det händer, men jag tycker inte att jag är h e l t galen, jag har faktiskt spärrar. Att jag har kraschat så många gånger beror antingen på att jag är osedvanligt klantig eller att jag är en en taskig motorcykelförare, haha.
– Jag är lite som en humla som inte fattar att jag inte kan flyga.
Är du aldrig rädd?
– Jo, flera gånger. En gång åkte jag nerför en stup… och hade jag släppt gasen där hade jag nog varit död i dag. Då slog hjärtat.
Och ändå fortsätter du. Vad lockar dig?
– Upplevelsen. Att fara fram på hojen i öknen är som att åka snowboard… det är en skön känsla att surfa fram i sanden och inte veta vad som väntar bakom nästa krön.
– Det är en skräckblandad förtjusning.
Nu är ”Fröken Öken” redo att erövra en ny kontinent.
Som första kvinna någonsin ställer Annie Seel upp i den amerikanska kontinentens största rally – Baja 1 000, som körs i Mexiko 22–23 november.
Målet är som vanligt att komma fram.
Kosta vad det kosta vill.
– Nu känner jag att det skulle vara himla kul att kunna köra utan att bryta handen. Och eftersom jag inte har vurpat på länge så känner jag mig nästan odödlig.
Som träning för den stora utmaningen kör Seel Sveriges största endurolopp, Gotland Grand National, på lördag.

Malin Roos/Expressen