Annie Seel ger inte upp

10 januari –02. Annie Seel är en kämpe utan dess like. Den svenska debutanten i årets Dakarrally har ett par tunga dygn bakom sig. Men skam den som ger sig. – Nu ska jag ta mig till Dakar, berättar hon från ett stormigt Tichit.

- Jag kan bara säga att det här är Dakar. Jag lovar att allt har hänt och det är som ett litet helvete, berättar hon sent på torsdagskvällen på telefon till eurosport.se. – Det här är tio gånger värre än vad jag någonsin trodde att det skulle vara. Jag älskar verkligen att åka hoj men nu vet jag inte, säger hon och skrattar.

Det har varit två dramatiska dygn för Seel. Medan toppförarna har fått vila ut efter etapperna har hon kämpat på ute i öknen. Underlaget har inte passat henne riktigt, och med en fysik som inte kan mäta sig med de större herrarna har det varit tufft.

- Det är en så lös sand som jag aldrig varit med om. När det sedan lurar stora stenar under är det inte så roligt att köra i 60-70 kilometer i timmen i mörker. Jag kan lova att det är här bak i rallyt som det riktiga Dakar utspelar sig, berättar hon.

Men det är inte bara mörkret som ställer till det. Det gäller även att motorcykeln och kroppen är hela. Med det har det varit lite si och så. – Jag har slagit mig ganska ordentligt efter att jag trillade för ett par dagar sedan. Det är säkert en liter blod i ena skinkan och det spänner rejält.

- Dessutom så har jag slagit i högerhanden och jag kan inte riktigt använda den. Men jag vågar inte gå till läkaren med den eftersom de ville att jag skulle bryta rallyt när jag kom med min lårkaka, säger Annie som även haft problem med sin motorcykel.

- Under gårdagens etapp så brann kopplingen upp. Jag försökte att reparera den men insåg att det var kört. Jag ställde bara hojen och lade mig ner och sov. Då var det riktigt tungt när det var storm och regnade samtidigt som jag satt under en silverfilt. Men efter ett tag så kom det förbi en som körde samma cykel som jag, som tur var hade han en lamell kvar som jag fick, berättar hon och det går inte att ta miste på hennes uppskattning.

Trots att motorcykeln blev reparerad var inte problemen över för det. Mörkret lade sig snabbt och när många av konkurrenterna sovit ett par timmar var det en mycket trött Annie som till slut nådde målet i Tichit.

I Tichit var det fortfarande storm och regn på torsdagskvällen när Annie skyndade iväg till kvällens förarmöte. Nu verkar det inte finnas något som stoppar henne. Så bli inte förvånade om Annie står på startlinjen på morgondagens etapp. För som hon själv säger; - Nu ska jag ta mig till Dakar.