MARS 2002
Av Magnus Johansson

---

Hon är inte Sveriges snabbaste tjej, inte den som placerar sig bäst i tävlingarna men hon är en typ som vägrar att ge upp. Möt Annie Seel som körde Dakarrallyt med bruten hand.

Helt galen

Vägen är lerig, spårig och det är lika halt ”som med snömodd på isgata”. Det ösregnar. I spåret plöjer en motorcykel fram. 33-åriga Annie Seel från Stockholm kör en Honda XR 400 i årets Dakarrally.
– Plötsligt hoppade marken upp och bet mig, berättar Annie med glimten i ögat.
Resultatet är en lårkaka från skinkan ner till knävecket och en bruten högerhand. I regnet blir hon stående mitt i Afrika med en 170-kilos motorcykel nedgrävd i leran och en hand som det inte går att greppa ordentligt med. Varje människa med normal intelligens skulle ha påkallat hjälp, ringt en bärgare och därefter läst en tidning i läkarens väntrum.
Men Annie kör vidare.
– Det var bara att bita ihop, säger hon och skrattar. Ett uttryck som hon under intervjun hinner med att säga minst tjugo gånger. Annie Seel vet hur man skadar sig. Hon har tävlat i roadracing och enduro, med jämna mellanrum har hon besökt akuten. Under det senaste åren har hon brutit fotleden, handleden, mellanfotsbenen och ryggen, slitit av korsbanden i knäet, stukat axeln och fått hjärnskakning. Ungefär en skada var fjärde körning. Hon hävdar att det var ”otänkbart att bryta eftersom rallyt inte ens börjat ” och att hon ”kört med bruten handled förr ”.
– Det är bara smärta, det vänjer man sig vid... Läkarna ville förbjuda henna att köra eftersom att lårkakan vid ytterligare en krasch skulle kunna orsaka en inre blödning. Men Annie var fast besluten att köra vidare. Kosta vad det kosta ville.
Hon fortsätter rallyt, kraschar med jämna mellanrum, får feber, spyr och mår allmänt dåligt. Vill ibland lägga av, kasta in handduken. Men så kör Maria Sandell förbi...
– Då fick jag eld i baken! Och jag körde om henne på den sträckan, säger Annie inte utan en viss stolthet.
Racet fortsätter och blir tuffare och tuffare. Allt eftersom sållas agnarna från vetet. På en knixig sträcka bränner Annie upp sin koppling.
– Det var bara sopsvart och knäppte om metallen. Och min extralamell i väskan var borta!
Ridå.
– Luften gick ur mig,jag konstaterade att det inte gick att fortsätta,att racet var över. Det kändes tomt, berättar Annie och rättar till håret.

"Det är bara smärta,
det vänjer man sig vid!"

MEN SÅ DYKER EN ITALIENSK KILLE UPP PÅ en Honda XR 400 som en räddande ängel ur mörkret. Han fiskar fram en lamell ur sin väska och Annie är fortfarande med i matchen. Haveriet har dock tagit tid och det är natt.
– Natten innan sov jag bara tre timmar så den här natten orkade jag inte fortsätta. Jag la mig ner bredvid motorcykeln för att fortsätta när det blev ljust,berättar Annie som sov, eller försökte sova, under bar himmel med bara en räddningsfilt som skydd mot kylan och regnet. På morgonen hinner hon inte i mål för att få fortsätta utan missar en delsträcka. Hon kan fullfölja loppet för egen maskin men utan totalplacering. (54:a officiellt resultat)
Impulsiva Annie fick idén om att köra ökenrally på en semester i Marocko. Men blev det den perfekta semestern?