Annie Seel Champion 2004

Katastrof, comeback och till slut champion i ökenrally!

Säsongen 2004 började så dåligt den kunde, vid inspelningen av TV-programmet "Megadrom", skadade jag menisken och slet av korsbandet. Men efter knäoperation och 2 månaders rehabilitering kunde jag i slutet av april köra motorcykel igen. Det blev två offroadturer med Moto Aventures i Marocko för att komma igång.

Sedan tog det fart, jag blev inbjuden att köra Baja500 miles rallyt i Mexiko med det Amerikanska teamet som jag körde med för två år sedan. Vi kom 8:a, trots att jag hade haft jätteproblem att med mitt dåliga högerknä kicka igång den supertrimmade XR680:an när jag fick stopp.

Tre veckor senare var det dags för nästa utmaning, jag genomförde som första kvinna någonsin rallyt Las Vegas-Reno 500 miles i IRONMAN-klassen, och kom faktiskt 5:a av amatörerna. Det tog mig drygt 13 timmar non-stop att köra de ca 80 milen, inklusive en krasch och stukad axel.

Champion diplom

Jag hade knappt packat upp resväskan hemma i Sverige förrän jag fick chansen att köra Världscuprallyt i Turkiet, Rallye d’Orient. På fyra dagar byggde Moto Aventures-John och jag om en av hans hyrhojar till rallyhoj baserad på mina gamla Dakarprylar. Veckan efter gick starten och jag klämde till med en 13:e tid redan första dagen. Jag trodde inte det var sant – det var för bra. Men sen började strulet, hojen misstände, soppapumpen strulade och allt gick fel. Två dagar var jag nere på 30:e plats, innan jag fick någotsånär snurr på hojen. Men då kom revanschlusten – jag kör tills den exploderar. Och de sista dagarana blev det 13:e, 12:e, 11:e och sista dagen en 10:e plats på samma tid som totalsegraren Jean Brucy. Trots att hojen bara toppade 115 kmh… Jag hade haldrig kört så fort förut.

Nästa utmaning blev ännu mer panikartad. Fem dagar innan starten i Dubairallyt fick jag möjlighet att hyra en annan svensks (Joakim Hultqvist) rally KTM 660, som redan var på plats i Dubai. Jag såg min möjlighet att få köra en riktig stor rally hoj som de stora grabbarna kör. Jag sade ja innan jag hann fatta att jag förmodligen inte ens skulle överleva en dag på det där 200 kilosmonstret, men vad fasen – ”ingen minns en fegis” är ju min devis. Tre dagar senare satt jag på flyget.
Prologen (tidskvalet) gick inte alls, dvs jag körde fast i åttonde svängen och kom inte loss. Jag har aldrig känt mig så liten och hjälplös förut. Hjälplös är ett nytt ord i min värld. Jag tappade 20 minuter och var livrädd att ge mig ut i öknen från sista plats. Då fanns det ju ingen som kunde hjälpa mig. Men det skulle visas sig vara en onödig ängslan, så fort jag fick fart på jättemaskinen, så rullade det på, och det så pass att jag slutatde 22:a totalt och 1:a dam. Dessutom fick jag två etappriser för bästa insats under etappen. Och inte en enda krasch, inte ens i närheten. Det är nog det bästa jag har presterat någonsin!

Som ett kvitto på den lyckade säsongen kan jag nu titulera mig Rally Champion Womens Cup 450! Jag är champion – det är det finaste pris jag någonsin fått.
Tänk att nåt som började så dåligt kan sluta så bra.
Nu siktar jag på att försvara titeln 2005!

TACK:
Alla som bidragit till min fantastiska säsong!