DUNDERSUCCÉ i Dubai Rallyt!
Jag blev 1:a Dam och 22:a totalt, samt priser för "Spirit of the stage" samt "Spirit of the race".
Alltså jag vann hela 3 priser på en tävling! Och inte en enda krasch, inte ens i närheten!!
Det här är den bästa tävling jag har genomfört, och det på en riktig rallyhoj som väger 4ggr min vikt och jag aldrig ens hade suttit på innan starten.
Årets upplaga av Desert Challenge blev ett av de svåraste pga värmen, 48 C i skuggan (och hur mycket skugga finns det i öknen?).
Det jobbiga var att sanden blir otroligt mjuk i hettan och det var många som körde fast, speciellt bilekipagen. Även jag körde fast ett par gånger varje dag, men allt eftersom lärde jag mig knep att få loss och lyfta 200 kg mc.
Jag har kört taktiskt, sparat på krafterna och varit mycket noga att inte råka ut för vätskebrist - något somkan vara direkt livsfarligt i öknen.
Resultatmässigt överträffade jag alla mina förväntningar, och imponerade stort på de riktiga tävlingsteamen.
Övriga svenskar har alla kört bra och taktiskt, ingen skadad heller!

TACK:
- Joakim Hultqvist, för jag fick köra din KTM, trots vetskapen om min kraschstatistik
- Touringbutiken, ni ställer alltid upp för mig och mina galna idéer
- Olle Ohlsson & meckteam LG, Christian, Andrew, för allt fix och meck i Dubai
- John Spiller på Raceorganisationen, ordnade allt med min sena anmälan
- Förare 46, 32, 28 och 29, för hjälp där ute i öknen
- MG Motorsport, för sving-svetsning
... och alla andra goa tävlande & team som har förgyllt tävlingen.
+ min syster Eila som uppdaterar webben

Sammanfattning från Dubai:
Det här är överlägset mitt bästa rally, jag har verkligen kört så bra jag kan och inte gjort en enda riktig tabbe. Att tippa över eller köra fast framhjulet i den här mjuka sanden räknar jag inte som miss egentligen, alla gör det. Men för mig tar det alltid längre tid att få loss hojen.
Jag har bevisat att jag kan köra en riktig rallyhoj trots att den egentligen är alldeles för stor för mig. Visst får man höra att den och den föraren var en liten kille (och då är dom alltid längre än 163 och väger minst 15 kg mer än jag - jag har undersökt detta), och visst det känns smickrande att jämföras med världens bästa mc förare – typ kan dom så kan väl jag…
Men hur små dom än är så kommer killar ALLTID att vara fysisk starkare än jag. Min empiriska undersökning om små mc förare i världseliten har ändå resulterat i att jag är VÄRLDENS MINSTA (+ LÄTTASTE) MC-RALLYFÖRARE.

Rallyrapport

Snacka om att det svänger fort i rally...
Det här är nog den överlägset snabbaste "rallystart" som man kan tänka sig, även om jag vid det här laget är ganska van vid det.
"Alltid redo" får bli mitt nya motto!

Det var så här det gick till:
Måndag 4/10 pratade jag med Olle Ohlsson som var på väg till Dubai med 4 svenskar som ska köra (Bo Hansson, Henrik Engman, Pär Wallentheim & Joakim Hultqvist). Tyvärr hade Joakim fått förhinder och kunde inte åka. Hans hoj, en ex PG Lundmark KTM 660 -2002, var redan på plats, så jag frågade Joakim om jag kunde köra hans hoj och ta hans startplats. Det var OK för honom, och i samma stund ångrade jag nästan frågan, vad hade jag gett mig in på… varför ska jag alltid få dom där knäppa infallen? Jag har ju aldrig kört eller ens suttit på en riktig KTM 660 rally replica…ett sånt monster till mc... (Fast jag körde en offroad helg i mitten av september och testade Henrik Rahms KTM 640 Adventure, så jag kunde ju föreställa mig lite hur rallyhojen var.)
Men nu hade jag dragit igång projektet så då går det ju inte att backa ur.
Så tisdag, onsdag, torsdag var det full rally för att få startbekräftelse från tävlingsorganisationen, FIM, licens från SVEMO och boka flyg.
Det var med skräckblandad förtjusning jag stack iväg till Dubai fredag 8/10.

Lördag 9/10 – administration och besiktning
På morgonen skulle jag först fixa med anmälan och administration. Sen åkte jag, teambossen Olle Ohlsson och vårt meckteam (LG, Christian och Andrew) samt de 3 förarna Pelle Wallentheim, Bosse Hansson, och Henke Engman ner till hamnen för att mecka/preppa det sista på hojarna. Jag måste skruva dit GPS-hållaren + antenn, handtagsskydd och ratt till roadbook. Sen körde vi iväg till besiktingen, det var första gången jag satt på hojen. Den är som ett höghus! Hur i hela världen ska jag lyckas ta den här besten i mål??
På besiktningen tittade alla med skepsis på mig när de insåg att jag faktiskt skulle tävla på hojen. Många hade jag träffat i Turkiet på Rally d’Orient, och då körde jag ju en fjuttig liten 400a. Jag snackade med Marco hos KTMs servicebuss om de hade en lägre sadel, det skulle ju hjälpa. Men de hade ingen, så det var bara att köra som den var.
Efter besiktning var det förarmöte, och eftersom tävlingen låg en månad tidigare än normalt skulle det bli stekhett i öknen. Därför poängterades det extra noga att man skulle dricka hela tiden. Dessutom introducerades ett nytt navigations-/trackingsystem. I GPSen finns numera en sändare som skickar info om ens position, samt en inbyggd satellittelefon. Enligt tävlingsledningen John Spiller har detta nya system räddat liv redan under denna första tävling.

Söndag 10/10 - Prolog
Dagens inledande prolog (ministräcka med tidskval) var som en crossbana, 3-4 minuter kort slinga med ganska många snäva kurvor i mjuk sand på slutet. Jag och Bosse gick banan tillsammans.
Jag planerade att ta det lugnt och stadigt, inte vurpa, har ju knappt hunnit vänja mej vid den här stora monsterhojen.
Första svängarna gick bra, men sen körde jag tokfast i mjuk sand i en sväng uppför. Jag körde för långsamt (2:ans växel) och hojen sjönk som en sten. Knuffa och slet men kunde inte ens få omkull hojen. Den var orubblig! Hojen väger ju 4 gånger min egen vikt, har aldrig känt mig så hjälplös. Hjälplöshet är en helt ny känsla för mej... Det kändes urdumt, jag har aldrig kört så fast i öknen, jag kan det här. Men där satt jag som en dum liten blondin och fick hjälp av nr 46,en ”nybörjare” som körde sin första ökentävling.
Stoltheten fick jag svälja, han hjälpte mig välta omkull hojen… men jag kom inte iväg, benen räckte inte till att paddla när jag skulle dra iväg. Så jag blev fast igen. Sen kom en funktionär och LG och drog loss mig bakåt så jag kunde ta fart uppför backen. Sen gasade jag mer och då var det inga problem i svängarna. Men jag fick sämsta kvaltid, typ 10 minuter efter. Nåja, spelar ingen roll om jag startar sist. Förresten var det många bilar som körde fast på samma ställe och det blev kaos (tröstade jag mig med).
Ute i öknen finns nog inte sådan lös sand att fastna i, hoppas jag. Men det gäller att hålla sig rullande hela tiden, baxande är dömt att misslyckas. Fast jag har aldrig varit så osäker på om jag ska komma i mål eller inte…

Måndag 11/10 – Sträcka 1
Idag had jag som mål att välja så bra spår som möjligt för att undvika misstag där jag tippar omkull, fast jag var rädd att fastna i sanddynerna och inte nå mål. Körningen gick mycket bättre och jag passerade en massa förare. Jag kom ifatt Pelle och hängde på tills jag kom snett på lite kamelgräs och tippade omkull. Typiskt, handkontrollen till roadbooken gick av när jag lyfte hojen, så nu måste jag rulla fram roadbooken manueltt. Gissa hur läskigt det är att med en hand släppa styret i mjuk och ojämn sand för att skruva på en liten ratt. Sen hängde sig GPS på en waypoint som jag missade och jag kunde inte få den att hoppa framåt. Men trots det flöt körningen fint, inga större missar. Körde dock fast några gånger, vilket tog på krafterna.
På kvällens förarmöte fick jag priset ”Spirit of the stage” - bästa kämparanda på sträckan! Kul, för det gick så dåligt igår. Körde upp från sista plats till 35a ändå (av 68 hojar), så inte kan jag klaga. Mycket nöjd med resultatet och börjar känna mig lite hemma på hojen. Den har grymt skönt drag…
(... men det är hett här i öknen...)

Tisdag 12/10 – Sträcka 2
Det går bara bättre, körde upp till 27 plats. Det var massor av jättemjuka dyner, stora som små, snabba flacka partier och en del med kamelgräs. Körningen känns bra, kör strategiskt för att slippa missar. Men enstaka tippningar blir det ändå, och att få det stora åbäket upp på rätt spår igen innebär tidsförlust - snopet när jag annars kört om flera. Mitt problem är att när jag ska över ett krön så saktar jag in för att se vad som är på andra sidan, kan var någon som ramlat etc. När jag tappar fart gräver bakhjulet ner sig och jag blir hängande med ”magen” på krönet. Normalt sätter man ner foten när man ska iväg och ger en liten knuff, men jag når ju inte ner. Så jag måste helt enkelt välta omkull hojen, dra den över krönet, lyfta upp den och sen komma iväg igen. Fatta att det är jobbigt i hettan att släpa 200 kg.Trots den vansinniga hettan, 40-48 grader, är jag inte utslagen! Nöjd med dagens prestation.
Enda tekniska problemet hittills är en spricka i svingen som Team MG Motorsport svetsar åt mig. Jag är annars jättenöjd med hojen och skickar ett stort tack till Joakim för förtroendet att få köra hans ögonsten...

Onsdag 13/10 - Sträcka 3
Jobbigaste dagen hittills, väldigt mycket sanddyner. Starten var försenad 2 timmar pga dimma. Jag visste att det skulle bli jobbigt och hett i öknen på dagen så jag tog det lugnt på förmiddagen. Första halvan fram till tankningen gick kanon. Marc Coma (Repsol KTM) hade hafte problem igår och startade efter mig. När han kom ifatt och passerade försökte jag hänga på lite. Det var inte så svårt, det handlar om att ha ett jämnt flyt hela tiden och aldrig tveka. Jag kom ifatt Bosse och vi låg och körde tillsammans ett bra tag. Men på ett krön fastnade jag och tappade såklart Bosse. Men jag körde om många och låg 20e vid tankningen. Men på eftermiddagen tippade jag och körde fast flera gånger. 30 km från mål satt jag fast i ett sandhål en hel kvart, stekhett var det också! Eftersom jag nu låg längre upp i fältet var det ingen som stannade och hjälpte så det var många som passerade. Tills lut hade jag vänt runt och lyft upp hojen. Men så fort jag skulle köra upp från hålet så grävde den ner sig eftersom jag inte kunde paddla. Jag fick stoppa två italienare nr 28+29 (som jag kört om för lääänge sedan) och be den ena köra upp hojen (kändes jäkligt hjälplöst igen…).
Jag håller ställningen, 27a för dagen. Det positiva är att klarat mig helt själv så när som på det sista sandhålet. Men killar behöver också få hjälp i såna lägen… Och jag har inte kraschat och hojen går bra. Det är jag glad för.

Torsdag 14/10 - Sträcka 4
Startade som 27, och körde ifatt de två framför mig. Kom ifatt Bosse som hade missat en avfart. Låg bakom och avvaktade, det var mycket dammigt och dålig sikt när man låg bakom. En kille kraschade på en snabb raksträcka där det låg sandbullar tvärs över. Jag saktade ner och kollade hur han mådde. Sen kom vi upp i de stora sanddynerna och det var riktigt stekhett. Lite knepig navigation, höll på att köra fel när jag följde en kille framför. När jag vände om körde jag fast framhjulet lite, men kom loss fort. Bosse hängde på bakom. Sen fastnade jag en gång till med framhjulet över ett krön och Bosse körde om. Lite senare så jag amerikanen nr 65 sitta brevid hojen uppe i sanddynerna. Jag stannade och frågade om han var ok eller behövde hjälp. När jag skulle köra iväg igen var jag tvungen att undvika ett sandhål men körde ändå tokfast med framhjulet en bit bort. Sen när jag äntligen kom loss och upp från sänkan tippade jag en gång till och kunde inte llyfta hojen. Man orkar inte lyfta hur många gånger som helst på raken. Jag så hur många som helst passera, tappade säkert 10 placeringar - förargligt. Före tankningen hann jag ikapp en placering. Vid tankningen var jag så förbannad på min ”mesiga” körning, så jag beslöt mig för en ny taktik: att inte stanna för nåt (krön, sandhål…) eller nudda marken resten av rejset. Direkt efter tankningen kom en 20 km lång sträcka med mycket svåra sanddyner. Och jäklar vad taktiken funkade bra, jag körde om alla de som kört om mig och några till. Klarade mig utan missar resten av sträckan och kom i mål som 24:a.
På kvällens förarmöte fick jag pris igen, nu för ”Spirit of the race” – att jag fysiskt underlägsen alla killar, kämpat på den stora hojen utan att kunna nå ner, och trots detta gjort ett kanonreultat. Jag blev så glaaaaad, att få två specialpriser på samma tävling!
Totalresultatet i tävlingen blev 22:a, mycket tack vare tiden jag kört in idag. Lite trist att jag hamnade utanför topp 20, men är mycket nöjd ändå, har klarat rejset utan krascher - nåja, båda lillfingernaglarna har blivit klämda några gånger.

Fredag 15/10 - Målgång och prisutdelning
Idag fredag blir det inget mer tävlande, fast vi skulle kört den sista sträckan idag. Shejken tillåter inte det nu när Ramadan börjar. Jag hade gärna kört 40 mil till, känner mig stark!
Däremot var Pål-Anders Ullevålseter glad att det inte blev tävling idag, han blev nämligen med sin 3:e plats klar som segrare i Världscupen för MC! Stort GRATTIS Norge!
På eftermiddagen var det den officiella målgången då man ska köra över rampen och få medalj av Mohammed bin Sulayem. Jag fick även en lagerkrans – min första någonsin! Alla samlades vid Marinan i Dubai och det blev mycket fotografering. Extra populärt var nog att jag hade hjol och remsandaletter, lite show får man ju bjuda på.
På kvällen var det den stora banketten och prisutdelning. Det var med stolthet jag gick upp och mottog priset för bästa dam och jag fick massa applåder (faktiskt mer än nån annan pristagare). Sen minglade jag runt och visade upp trofen. Träffade bl a mina idoler Jutta Kleinscmidt och Andrea Mayer, två tyskor som båda tävlat med mc men nu kör i bilklassen. Jutta har vunnit Dakarrallyt i bil – det är cred!
Flera medtävlare har berättat att de har blivit inspirerade att kämpa, när en liten tjej som jag klarar utmaningarna med en jättebajk. Det är kul att jag kunnat peppa dem.